herrkylander

Hej vännen.

Kul att du tittar in.

Kul att jag tittar in, tänker du nu.

Hoppas jag.

Hur mår du?

Bra, hoppas jag.

Jag med.

Jävligt bra faktiskt.

Sitter och skummar igenom mina tidigare inlägg.

En tanke som slår mig är;

Ska det vara så svårt att hålla ett löfte.

Trots ideliga bedyringar så är jag faktiskt inte konsekvent i mitt bloggande.

Riktigt kasst, faktiskt.

Jag lovar er läsare gång på gång att jag skall mata er med händelser sett ur mitt perspektiv på livet.

Jag lovar er bättre kontinuitet.

Jag lovar er mer av mitt liv.

Hur tycker vi att det går för Kylanders lag då?

Inte så bra va?

Nej.

För att ta ett gammalt vedertaget uttryck som jag brukar hyfsat frekvent.

"Vi satt kvar i bussen idag."

Så känns det.

Jag är inte med i matchen.

Helt enkelt.

Men.

Det kan bara bli bättre.

Nåja.

Jag tänkte inte idiotförklara mig själv mer idag.

Nej.

Utan att jag tänkte ge dig en update sen mitt förra inlägg.

Det var ju som sagt ett tag sen.

Så mycket har hänt.

Väldigt mycket.

Jag har till exempel bytt jobb.

Från att leverera kontorsmaskiner har jag tagit steget över in i etikettbranschen.

Ja.

Du läste rätt.

Och nej.

Karriären är inte speciellt viktig för mig. Uppenbarligen.

Men.

Det viktiga är att jag har ett jobb som jag trivs med.

Och att mina nära och kära mår bra.

Det gör dem.

Jag är i en spiral av välmående just nu.

Det känns onekligen jävligt bra.

Jag har till exempel inte tagit mig runt sjön sen i höstas.

Nu är det dags igen.

En sak till.

På fredag åker jag på kryssning.

Det ska bli kul.

Jävligt kul.



Grabbarna bus är återförenade och ska ut på östersjön igen.

Hur ska detta sluta?

Den som lever får se.

Tjööss!

(märker ni att jag inte lämnar något löfte denna gången.)

Vi ses när vi ses.

En eloge till dig.

Såg att jag, trots min oerhörda ineffektivitet, fortfarande har läsare.

En guldstjärna till dig min käre vän.

What´s cooking?

Precis.

Det undrar jag med.

Har precis hällt upp en rykande färsk kaffe.

Man fullkomligt ser den lilla, lätta dimman stigande från koppen.

Luften utanför mitt fönster är precis sådär härligt fuktig som den bara är i borås.

Det är svart i husen. Det är svart på himlen.

Allt är svart. Helt enkelt.

Den håriga delen av min familj ligger sedvanligt och undrar vad som händer.

Han har något på känn.

Jag tror faktiskt inte att att fanskapet har glömt alla dessa promenader som vi gjorde för ett år sen.

Ett år sen.

Hör du?

Tiden går så jävla fort.

Vad gjorde du för ett år sen?

Jag var eventuellt i ett stort töcken av smärtstillande.

Eventuellt i en fas av extrem smärta.

Eventuellt den värsta tiden i mitt liv.

Jag har misshandlat min kropp ett otal gånger i mitt liv.

Men att skaffa diskbrock, var nog höjdpunkten av misär.

Jag var inte kaxig.

Inte någonstans.

Tacka gud för att undertecknad inte har haft problem iår.

Peppar - Peppar.

Annars så känns allt som ett olagt pussel.

Saknas vissa bitar?

Passar dem som jag har?

Jag talar såklart om min vardagssyssla.

Min inkomsbringande verksamhet, som man gör 40 timmar i veckan.

Är detta jobbet verkligen något för mig?

Ska jag syssla med något helt annat kanske?

Eller ska jag helt enkelt stimulera mitt sinne med ett par års studier?

30 års krisen är ett faktum.

Och du.

Good to hear from you.

Några av er har sett den.

Men denna gubbe påminner lite lätt om undertecknad.

Jag är så sjukt dålig förlorare.

Fast denna gubbjäveln var rätt ointelligent.

Riktigt jävla korkad.

Han fattar inte att Treutiger driver med han.

Men skam den som ger sig.

http://www.youtube.com/watch?v=skxgzSCwmy4

Se och njut.

Må såhär bra igen.




Eller såhär.






Eller kanske såhär.




Men det här kan ju diskuteras...





Borde kanske konvertera till det kvinnliga könet.

Hur som helst.

Så är jag lycklig här.

Och en sak till.

Jag saknar den här.




I helgen ses vi älskling.

Puss.

Mm, precis som rubriken lyder så tänkte jag.

Jag tänker en del.

På viktiga saker.

Och.

På en jävla massa skit.

Men en tanke som jag har tänkt länge.

Är att berätta lite om mina vänner.

För er som har följt min blogg så har jag ju berättat om några stycken.

Linus framförallt.

Han är och kommer alltid att förbli ett unikum.

Läs det inlägget här. http://herrkylander.blogg.se/2009/april/del-1.html

Så idag skall jag berätta om en annan vän.

Av ett helt annat slag.

Det slog mig faktiskt en sak häromdagen.

Det finns bra människor.

Och så finns det rötägg.

Och sen så finns det en klick människor.

Alla ni, känner minst en.

En sådan människa som är så jävla genuin och snäll.

Som aldrig har sagt ett ont ord om någon.

Som alltid ställer upp.

Som aldrig är sur.

En sådan människa som man ger sin sista brödbit till om man befinner sig mitt i "Robinson" och du har inte sett mat på fjorton dagar.

Man unnar honom det.

Den här killen är bosatt i Ludvika.

Men vi kan backa historien lite grann.

Kan berätta hur jag fick äran att känna denna man.

Att bli en del av hans liv.

För det kan ingen ta ifrån mig.

Vi har haft så sjukt kul i våra dagar.

Exakt hur vi träffades vet jag faktiskt inte.

Eller.

Kommer inte ihåg.

Men det gör inget.

Jag kommer fan knappt ihåg vad jag gjorde igår så.

Men.

Historien utspelar sig givetvis på Hagge golfbana.

Där lär jag känna ett brödrapar som på tiden det begav sig var duktiga på att slå bollen långt och högt.

Och snett.

Vi blev snabbt vänner.

Han valde att gå ABB-skolan.

Skolan för de lite smartare och bättre killarna.

Och de töntiga tjejerna.

För vem fan vill gå i en skola där man lär sig att kontruera transformatorer och dylika attiraljer.

Tydligen så var det en del..

Men det är en parantes.

Den här killen växte upp till att bli den som kanske inte fick alla tjejer.

Utan jag och mina vapendragare Jeppe och Pawel stod för den delen.

Han var bara den killen som alla älskade.

Och fortfarande är.

Idag har han precis gått och blivigt  pappa.

Jag är så ofantligt glad över att han och Mina fann varandra.

Som på film.

Mig kommer det aldrig att hända.

Det har jag redan insett.

Men det gör inget.

Jag får glädja mig åt Dennis.

För så heter han.


Och i somras så sågs vi kanske inte så mycket som jag hade önskat.

Men som nybliven förälder så har man helt enkelt inte tid till allt.

Men jag fick äran och bli förnedrad av han.

På golfbanan.

Då såg det ut såhär.





Men.

Nästa år.

Då ska han få för gammal ost.

Därför ska jag spendera en månad i thailand i vinter.

Träningsläger.

Helt enkelt.

Jag hoppas att ni har det bra och att vi ses när jag kommer hem nästa gång.

Det finns inga genvägar fram till det perfekta livet.

Ljudet, hade farbror Barbro sagt.

Jag säger; Det finns inga genvägar till det perfeka livet.

För det gör det inte.

Det är hårt jobb som gäller.

I hela mitt liv har jag glidit fram på en räkmacka.

Haft flyt med allt möjligt.

Även oflyt.

Men mestadels så har allt löst sig till det bästa.

När man minst har anat det, så har det kommit en ubåtsmacka fullpackad med räkor som sveper undan fötterna på mig.

Men nu har verkligheten kommit ikapp mig.

Vad vill jag?

Vill jag göra det jag gör?

Vill jag göra något som jag inte gör?

Eller vill jag kanske göra något som jag aldrig trodde jag skulle kunna göra.

Jag vet faktiskt inte.

En rationell förklaring är nog att en trettioårskris är väg in mot land, liknad Katrina vid New Orleans.

Men jag är inte säker.

Jag har ju aldrig haft någon kris.

Mitt liv har ju varit kantat av solrosor och smörblommor.

En jävla lek.

Med andra ord.

Någonstans känner jag att det är dags att spotta i nävarna och visa vem man egentligen är.

Men.

Jag vet ju inte vem jag är.

Eller vem jag vill bli.

Jag sitter på två stolar just nu.

Jag funderar ibland på att sätta mig i skolbänken.

Utbilda mig till ett meningsfullt jobb.

Där jag känner att jag gör någon nytta.

Men samtidigt så har jag det jävligt bra.

Med betoning på jävligt.

Ena dagen är det en dans på rosor.

Andra dagen så mår man skit.

Men försök hitta ett vardagligt liv där varje dag inbringar ett jävla leende på läpparna.

Självklart så är jag inte så naiv att jag tror att det existerar.

För det gör det inte.

Men om du är något sånär halvsmart och läser mellan raderna här, så förstår du kanske att just nu så vet jag inte vad fan jag vill bli, vill göra eller vad i helvete jag håller på med.

Japp.

Men idag är det torsdag.

Frågar du mig imorgon så kanske jag säger att livet är lite grann som en midsommarvals på bryggan.

Men jag kan även säga att jag befinner mig i Hitlers bunker.

Beväpnad med ett suddgummi.

Då är man inte kaxig.

Kan inte riktigt beskriva med ord.

Stämningen.

Musiken.

Gemenskapen.

Allt var magiskt.

Tack alla ni som var med och bidrog till detta event.

Jag skall redogöra i en mer ytgörlig rapport.

Just nu måste jag bara komma tillbaka på banan.

Har fortfarande sjögång i mitt huvud.

For real.

Tjöss.

God morgon.

Morgonstund har guld i mun.

Säger dem.

De svinen.

Vet upphovsmakaren inte att det är extremt tungt att gå upp såhär tidigt?

Kukjävel.

Nejrå.

Jag är faktiskt inte så trött som jag borde vara.

Varför?

Jo.

Jag har ju under sommaren som varit, införskaffat mig en iphone.

Den bästa och mest genuina pryl som jag någon gång har anskaffat till min produktportfölj. (Fackspråk).

Kort sagt: Den är hur jävla bra som helst.

Nåväl.

Häromdagen så satt jag och letade applikationer.

Då hittade jag "sleep cycle".

Typ.

I korta drag, så känner den av i vilken sömncykel man är i, och väcker en när man är i nästan vaket tillstånd.

Bullshit, tänker du nu.

Nej.

Den reagerar på vibrationer i sängen.

Man vänder ju sig, typ arton hundra gånger innan man vaknar.

Det visste du kanske inte?

Nu vet du.

Så denna applikation, väcker en inom en radie av en halvtimme.

När du är som mest "vaken".

Fantastiskt.

Jag slungade på Teven direkt när jag vaknade.

Ellen Deneres show.

Jag spydde direkt.

Slungades direkt in i momentet där paddan går runt och dansar.

Helvete vilken taskig start på dagen tänkte jag.

Tills jag insåg att jag glömt mina kvällsmatsattiraljer på diskbänken.

Perfekt, dundrade jag in i kör samtidigt som raketen blåste en frisk andedräkt i nyllet på mig.

Tankarna flyger direkt till låten "Åh, Vilken underbar dag".

Men.

Nu känns det bättre.

Hällt upp en gigantisk kaffe och toppat det med Armin Van Buuren som flyter likt floden Donau i örat.

Han är verkligen magisk.

Så därför ser jag verkligen fram emot helgen.

Ny kryss.

Kan bli bra.

Helt enkelt.

Eller.

Jag vet att det blir bra.

Men egentligen.

Vart tog sommaren vägen?

När jag gick upp för en stund sedan.

Bäckmörkt.

Tog ett djupt andetag i bar bringa på uteplatsen.

Stålvårtorna kom som ett brev på posten.

Nu är det ju dags för vinter snart.

Lite synd.

Jävligt synd när jag tänker efter.





Kommer sakna denna damen.

Båten alltså.

Det är jag på bilden.

Ingen kärring..

Nåväl så var denna kvällen/natten då vi la i båten i sjön.

Ett minne för livet.

Eller hur Pawel?

Nä.

Nu står Rocky raket med huvet på sniskan och undrar varför i helvete hans korpulenta husse dricker kaffe istället för att jobba fram rutorna runt sjön..

Har bara en sak och säga här Rocky.

Skit ner dig.

Tjöss!

Alla människor är olika.

Jag vet.

Folk har olika värderingar.

Det köper jag helt klart.

Men vad är det för fel på alla som tar kort på sig när man hoppar?

Vad vill man visa med ett såkallat "hopp kort".

Vill man visa att man har bra häng i luften?

Eller att man har gigantiska pattar som faktiskt är fasta?

Tell me.

Inte sällan, så är det gärna i samband med vatten.

Kanske en solnedgång.

Givetsvis med ett jättesmile.

Kan låta bitter, men jag fattar faktiskt inte grejen.

Jag tycker att det ser töntigt ut.

Men.

Bör nog sopa rent framför min egen dörr.

Kanske.

Fan.

Det gick alldeles nyss upp ett ljus för mig.

Kan ha bränt alla mina kort på ett år, åt helvete.

Varför undrar du nu.

Jo.

Det var en gång...

Den nya underbara datorn som jag köpte.

Kommer du ihåg?

Jag bytte ut ett reaplan till dator.

Till ett våffeljärn med mindre bra kvalité.

Satan vad varm den jävla datorn blir.

Tankarna kommer snabbt till filmen hotshots - höjdarna.

Där Topper Harley steker ägg på en hyfsat fin mage.

Nu skulle man kunna göra en hel jävla pyttipanna på mitt datorhelvete.

Bitter?

Njaee..

Hur som helst.

Så gick strömförsörjningen sönder.

Kaputt.

Helt enkelt.

Var tvungen att lämna in den.

En knapp var också kass.

Så förhoppningsvis så gör dom inte en systemåterställning på den.

För då är alla mina kort, ett minne blott.

Fan.

Men.

Är huvet dumt får faktiskt kroppen lida.

Det är ett ordspråk som genomsyrar mitt liv för tillfället.

Tack mamma.

Hej ärade vänner.

Jag sliter nu ner semesterstängt lappen från luckan och öppnar således min blogg igen.

Jag skall summera min sommar relativt kort.

Tre veckor med skitväder.

Kort och koncist.

I like it.

Riktigt så illa var det nog faktiskt inte.

Men det är det som har satt avtryck i mitt sinne.

Tre veckor, förutom två riktigt fina dagar med Anna.

Anna är en gedigen tjej.

Min typ av tjej.

Hon ligger och väntar, fastbunden.

Relativt blöt.

Lyder minsta order.

Det är så det skall vara, tänker du manliga läsare.

Vilket svin, tänker du som är kvinnlig.

Med största sannolikhet så är det nog faktiskt så, som östrogen-människan tänker.

Hade nu Anna varit en individ med känslor och tankar.

Så hade det varit en smula elakt att berätta hur hon i just detta nu, ligger fastspänd och blöt som få.

Jag är elak.

Men inte så elak.

Anna är världens bästa båt.

Jag fick tillbringa tre nätter på henne innan det var dags för att återgå till mitt genuina arbete som kopieringsmaskinssäljare.

Men jag var inte utvilad.

Borde ha varit det.

Men det var jag inte.

Utöver Anna, så har det varit en hel del golf.

Det har varit om som vin, och öm som vatten.

Upp och ner.

Helt enkelt.

Jag har onekligen haft skoj.

Men någon ny storhetstid är det inte tal om.

Jag är för gammal.

Jag är för sliten.

Och framförallt så har jag inte tiden.

Och ingen husvagn.

Men.

Givetsvis så har jag ställt till med lite galej, också.

En hel del fest.

Har varit fantastiskt skoj. Knutit många fina nya bekantskaper.

Måste i ärlighetens namn, gå igenom alla bilder ifrån sommaren för att återskapa de sköna kvällarna och de sköna människorna.

Midsommar i Lysekil var nog årets höjdpunkt.

Kanske kommer att komma upp lite skvaller ifrån Midsommar.

Vem vet.

En hel del fin-fina bilder har jag i min dator.


Men om vi snacka presens och futurum.

Jag mår helt okej.

Jag har kört igång med innebandyn igen.

Och det märks att jag inte blir yngre.

Men ryggen är än så länge hel.

Känns bra.

Och formen känns bra.

Trot eller ej.

Just i detta nu så har jag så ont i varenda led och muskel att en sjuttifemma explorer och fyra diklofenac hade suttit som en fläskläpp.

Jag äger inget utav dem.

Tur är väl det.

Vad jag däremot har.

Är världens finaste och roligaste pojk.

Väldigt klok för sina fem år.

Idag påpekade han för pappa och Mikael i laget att:

"Ni måste börja tänka, grabbar."

Hur menar du replikerar vi.

"Om ni vill vinna, så måste ni börja tänka."

Jag fattar ju såklart inte ett skit av vad min klimp försöker säga mig.

"Men pappa. Om ni vill vinna. Så måste du börja tänka på planen och träna så du blir bättre."

Jaså.

Jaha.

Då gick det upp ett ljus.

Min femåriga son är äldre än jag tror.

Nu rycker han i mig och påpekar att jag har lovat att hjälpa han i ett spel.

Jag får väl blidka min son och spela lite Tv-spel med han.

Vilket jobbigt liv jag har just nu.

avslutar med ett till citat.



Liam kommer in med en sprite och dricker upp den till allra sista droppen.

Tittar nöjt ner i flaskan.

Tänker en stund.

Säger iskallt.

"Det är jättemycket socker i den här."

Snacka om att barn växer fort!

Tjöss..

Hej min vän.

Tack för din påhälsning.

Men.

Just nu befinner sig Herr Kylander på semester.

Var god att titta tillbaka vecka 32 för en fullgod uppdatering.

Och då ska jag faktiskt vara flitig.

I promise.

Ha en skön semester nu din dåre.