herrkylander

Hej Bullen.

Jag har ett problem.

Jag är dum i huvet.

Det är mitt problem.

Jag är och kladdar i syltburken, trots att jag vet att man blir fet.

Den smaskigt goda sylten tillfredsställer de mest kräsnas behov, kan tänkas.

Det gör den inte.

Den sylt man inte kan få, den vill man ju såklart kladda runt käften.

Men denna sylt.

Jämför den med en jordgubbssylt från Euroshopper.

Smakar rövhål.

Men.

Nu vet vi ju dock att rövhålssmaken alltid är relativ.

Men det ämnet berör vi inte nu.

Nej, faktum kvarstår att denna syltjävel nu faktiskt har försvunnit ur sortimentet.

För alltid.

Det känns skönt.

Om du inte förstår min metafor, så är det bara att beklaga.

Jag skickar inte med någon bruksansvisning idag.

Nåväl.

Jag har lovat er ganska mycket saker här på slutet.

Jag kan fortfarande skriva en summerad rapport om saker och ting, men det känns kanske lite förlegat att göra detta.

Men vad vet jag?

Efterfrågar ni en större summerad del av vad som egentligen försigick under fotbollshelgen?
 
Då kan ni väl lägga en kommentar.

Ja.

Vi kan kalla detta en slags intressemätare, alltså.

Nu till något lite roligare.

Eller.

Roligt för mig.

Men.

Mindre roligt för vissa.

Jag är sugen på hoj igen.

Hojsuget kom av sig självt.

Hur fan tänker du nu.

Det vet jag att ett gäng människor tänker.

Ja, hur fan tänker jag.

Jo, såhär tänker jag.

Jag är snart 30.

Bara det är skäl nog att vilja köpa ett vapen som ökar oddsen markant att förkorta min ungefärliga livslängd.

Men.

Jag har faktiskt ett hoj-körkort.

Jag älskar att köra hoj.

Jag vet att sista gången jag hade hoj, så körde jag som att jag hade en minut kvar att leva.

Ganska så omoget alltså.

No fear.

Var mottot.

Fruktansvärt omoget ja.

Jag vet.

Jag var 23.

Nu är jag inte 23 längre.

Kalla det trettiårskris.

Kalla det vad fan du vill, egentligen.

Jag bryr mig inte.

Denna gången så köper jag ingen värstinghoj, som jag hade när jag var 23.

Utan jag köper en sexhundra.

En 8-9 år gammal häck.

En hoj som inte kostar mig 3 tusen i månaden.

Enbart i försäkring.

Jag vill kunna ha tillgång till en hoj, som kan stå i 3 veckor.

Utan att jag måste skita tusenlappar.

Jag kollade igår.

3200 i försäkring.

Per år.

När jag körde förra gången så låg summan på tretton tusen spänn.

För trafik.

Nu är det ändå en halvförsäkring jag tittat på.

Och en hoj för 45 tusen, gör att den inte kostar mig mer än en tuff helg på krogen.

I månaden.

Vi får se vad banken säger idag.

Nu kan jag tänka mig att min mamma (som nog är en flitig läsare av mig blogg) har satt kaffet i fel strupe och antagligen kippar efter andan.

Men jag säger detta till dig och er andra som misstror mig och mina intentioner.

Jag är inte 23 längre.

Jag har världens finaste jävla unge.

Jag vet vad jag har att förlora.

Det kommer jag bära med mig varje gång jag grenslar min motorcykel.

Jag lovar.