herrkylander

Hej ärade vänner.

Jag sliter nu ner semesterstängt lappen från luckan och öppnar således min blogg igen.

Jag skall summera min sommar relativt kort.

Tre veckor med skitväder.

Kort och koncist.

I like it.

Riktigt så illa var det nog faktiskt inte.

Men det är det som har satt avtryck i mitt sinne.

Tre veckor, förutom två riktigt fina dagar med Anna.

Anna är en gedigen tjej.

Min typ av tjej.

Hon ligger och väntar, fastbunden.

Relativt blöt.

Lyder minsta order.

Det är så det skall vara, tänker du manliga läsare.

Vilket svin, tänker du som är kvinnlig.

Med största sannolikhet så är det nog faktiskt så, som östrogen-människan tänker.

Hade nu Anna varit en individ med känslor och tankar.

Så hade det varit en smula elakt att berätta hur hon i just detta nu, ligger fastspänd och blöt som få.

Jag är elak.

Men inte så elak.

Anna är världens bästa båt.

Jag fick tillbringa tre nätter på henne innan det var dags för att återgå till mitt genuina arbete som kopieringsmaskinssäljare.

Men jag var inte utvilad.

Borde ha varit det.

Men det var jag inte.

Utöver Anna, så har det varit en hel del golf.

Det har varit om som vin, och öm som vatten.

Upp och ner.

Helt enkelt.

Jag har onekligen haft skoj.

Men någon ny storhetstid är det inte tal om.

Jag är för gammal.

Jag är för sliten.

Och framförallt så har jag inte tiden.

Och ingen husvagn.

Men.

Givetsvis så har jag ställt till med lite galej, också.

En hel del fest.

Har varit fantastiskt skoj. Knutit många fina nya bekantskaper.

Måste i ärlighetens namn, gå igenom alla bilder ifrån sommaren för att återskapa de sköna kvällarna och de sköna människorna.

Midsommar i Lysekil var nog årets höjdpunkt.

Kanske kommer att komma upp lite skvaller ifrån Midsommar.

Vem vet.

En hel del fin-fina bilder har jag i min dator.


Men om vi snacka presens och futurum.

Jag mår helt okej.

Jag har kört igång med innebandyn igen.

Och det märks att jag inte blir yngre.

Men ryggen är än så länge hel.

Känns bra.

Och formen känns bra.

Trot eller ej.

Just i detta nu så har jag så ont i varenda led och muskel att en sjuttifemma explorer och fyra diklofenac hade suttit som en fläskläpp.

Jag äger inget utav dem.

Tur är väl det.

Vad jag däremot har.

Är världens finaste och roligaste pojk.

Väldigt klok för sina fem år.

Idag påpekade han för pappa och Mikael i laget att:

"Ni måste börja tänka, grabbar."

Hur menar du replikerar vi.

"Om ni vill vinna, så måste ni börja tänka."

Jag fattar ju såklart inte ett skit av vad min klimp försöker säga mig.

"Men pappa. Om ni vill vinna. Så måste du börja tänka på planen och träna så du blir bättre."

Jaså.

Jaha.

Då gick det upp ett ljus.

Min femåriga son är äldre än jag tror.

Nu rycker han i mig och påpekar att jag har lovat att hjälpa han i ett spel.

Jag får väl blidka min son och spela lite Tv-spel med han.

Vilket jobbigt liv jag har just nu.

avslutar med ett till citat.



Liam kommer in med en sprite och dricker upp den till allra sista droppen.

Tittar nöjt ner i flaskan.

Tänker en stund.

Säger iskallt.

"Det är jättemycket socker i den här."

Snacka om att barn växer fort!

Tjöss..