herrkylander

Inspector Gadget anmäler till tjänstgöring.

Det är jag det.

Jag älskar teknikprylar. Att komma hem med en ny pryl är fan bättre än ett medelmåttigt samlag.

Usch.

Jag sa det förbjudna ordet.

Samlag.

Fan, det för mina tankar tillbaka till skoltiden. När Malena Ivarsson desperat försökte att avdramatisera sexet.

Att få bort tabut med renrakade kön.

Hur denna människa måste ha känt sig kan endast jämföras med när vi män försöker pissa i motvind.

Det är inte kul.

Och det blir sällan ett lyckat resultat.

Nä.

Jag börjar om.

Under gårdagen så införskaffade jag mig en ny teknisk pryl.
 
Jag är jätteglad.

Lika glad som efter ett riktigt bra skjut.

Det lät bättre va?

Nåväl.

Jag var extremt trött på min laptop.

Det är (och snart var) en Packard bell.

Vill ju inte idiotförklara mig själv med att säga att det var det sämsta skräp jag någonsin inhandlat, men jag känner att jag inte har något val.

Det är det absolut sämsta skräp jag någonsin inhandlat.

När den var ny, så var den okej.

Men efter en vecka. Ja, en vecka.

Så märkte jag att den lät som en jävla hårblås.

På full effekt.

Som ska torka en ryamatta.

Sen tyst i några sekunder.

Sen full effekt i 20.

Helvete säger jag och åker ner till netonnet med skiten i tron om att öppet köp gäller.

Icke sa nicke. 

På just laptops så applicerades inte öppetköp.

Snacka om käftsmäll!

Så jag har precis betalt klart skiten.

Nu stod jag inte ut  längre. 

Den är varm som en korvgrill. Inte riktigt alla knappar fungerar. Och sen så börjar nätverkskortet att sjunga sista versen i psalmen "min tid är ute".

Men framför allt.

Jag måste höja volymen på TV:n för att slippa läsa på läppar.

Så nu står den här.

En glänsande HP som är tyst som en mus.

Inte en musprutt så långt örat kan nå.

Så mysigt.

Du och jag, Hp.

Bara du och jag.

Tjöss.