herrkylander

Jag har en konstig känsla.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Men jag kan härröra det till ett specifikt område.

Det har med kärlek och saknad att göra.

Ganska simpelt, om man tänker efter.

Jag har en vän.

En vän som aldrig sviker.

En vän som  jag kan väcka 03.40 och fråga om vederbörande är sugen på att hålla mig sällskap under en viss typ av aktivitet.

Nej.

Vi pratar inte om mitt organ.

Den har faktiskt bedragit mig ett par tillfällen under min karriär.

Så vi utesluter den.

Utan, denna vän ställer alltid upp.

Dag som natt.

Måhända att lukten på denna vän varierar kraftigt.

Ifrån riktigt illa.

Till riktigt jävla unket.

I en Perfekt värld, är ingen perfekt.

Jag har säkert brister som han uppfattar som jobbiga.

Men denna vän, nu då.

Jag saknar min vän.

Han finns inte med mig.

Och jag saknar han fantastiskt mycket.

Jag pratar givetsvis om min håriga vän.

Rocky raket.

Jag trodde i ärlighetens namn att jag skulle njuta av en veckas hundledighet.

Jag gör det inte.

Det är tråkigt.

Speciellt nu, när jag ska ut och trampa min morgonpromenad.

Jag har inte den där söta hunden som sitter jämte mig och tittar med rådjursögon med huvet på sne.

"Kom nu, min älskade husse, så går vi ut."

Han brukar sätta sig jämte mig på morgonen när jag ligger och läser tidningen samtidigt som jag bälgar i mig en kopp kaffe.

Han lägger huvudet lite på sne och lägger upp en tass på soffan.

"Snälla husse, jag är faktiskt jättebajsnödig".

Som svar brukar jag oftast ge ett leende tillbaka och säga.

"Snart, kompis".

"Snart".


Sen går vi.

Men, nu känner jag stort vemod inför min första promenad utan min best.

Ingen som ska pissa var tredje meter.

Eller skita 18 gånger.

Framförallt så saknar jag faktiskt hans sällskap.

Tro mig.