herrkylander

Jag har problem.

Med mig själv och mitt vetande.

Jag handlar inte som jag tänker.

Gör ni också det ibland?

Man tänker tex, "Nu ska jag verkligen inte göra såhär, därför att."

Så har man en rationell, logisk förklaring.

Men som genom en blixt från klar himmel, så tar ett monster inom dig tag i rodret och styr dina handlingar åt helt jävla fel håll.

Man gör alltså det totalt motsatta mot dina tänkta handlingar.

Men vad är det som driver oss till såna motsägelsefulla handlingar?

Givetsvis pratar jag om känslor.

Man kan inte tygla dem.


Eller.

Man kan.

Men det är jättesvårt.

Med känslor så kommer också besvären.

Bara besvär.

Hela tiden.

Jag känner mig så fantastiskt ensam ibland.

Men jag vet ju att jag besitter världens sötaste pojk.

Vet ni vad han sa idag?

Vi skulle ner på Elfsborgsdagen och pappa hade duschat.

Efter att fader vår, börjat att torka håret, för att kunna fixa sin popfrilla, så säger pojken med ett leende.

"Vad fin du blir, pappa."

Jag hör vad han säger, men fattar såklart inte så jag säger genast "förlåt?".

"Pappa, du är jättefin."

Jag växer en halvmeter och konstaterar att min son är det bästa som finns.

Det var längesedan någon påpekade hur fin jag är.

Och menade det.

Det känns onekligen som att jag aldrig kommer att finna någon som kan älska mig.

Men egentligen.

Jag har världens underbaraste människa i mitt liv redan.

Jag borde inte klaga.

Visst?.