herrkylander

Mm, precis som rubriken lyder så tänkte jag.

Jag tänker en del.

På viktiga saker.

Och.

På en jävla massa skit.

Men en tanke som jag har tänkt länge.

Är att berätta lite om mina vänner.

För er som har följt min blogg så har jag ju berättat om några stycken.

Linus framförallt.

Han är och kommer alltid att förbli ett unikum.

Läs det inlägget här. http://herrkylander.blogg.se/2009/april/del-1.html

Så idag skall jag berätta om en annan vän.

Av ett helt annat slag.

Det slog mig faktiskt en sak häromdagen.

Det finns bra människor.

Och så finns det rötägg.

Och sen så finns det en klick människor.

Alla ni, känner minst en.

En sådan människa som är så jävla genuin och snäll.

Som aldrig har sagt ett ont ord om någon.

Som alltid ställer upp.

Som aldrig är sur.

En sådan människa som man ger sin sista brödbit till om man befinner sig mitt i "Robinson" och du har inte sett mat på fjorton dagar.

Man unnar honom det.

Den här killen är bosatt i Ludvika.

Men vi kan backa historien lite grann.

Kan berätta hur jag fick äran att känna denna man.

Att bli en del av hans liv.

För det kan ingen ta ifrån mig.

Vi har haft så sjukt kul i våra dagar.

Exakt hur vi träffades vet jag faktiskt inte.

Eller.

Kommer inte ihåg.

Men det gör inget.

Jag kommer fan knappt ihåg vad jag gjorde igår så.

Men.

Historien utspelar sig givetvis på Hagge golfbana.

Där lär jag känna ett brödrapar som på tiden det begav sig var duktiga på att slå bollen långt och högt.

Och snett.

Vi blev snabbt vänner.

Han valde att gå ABB-skolan.

Skolan för de lite smartare och bättre killarna.

Och de töntiga tjejerna.

För vem fan vill gå i en skola där man lär sig att kontruera transformatorer och dylika attiraljer.

Tydligen så var det en del..

Men det är en parantes.

Den här killen växte upp till att bli den som kanske inte fick alla tjejer.

Utan jag och mina vapendragare Jeppe och Pawel stod för den delen.

Han var bara den killen som alla älskade.

Och fortfarande är.

Idag har han precis gått och blivigt  pappa.

Jag är så ofantligt glad över att han och Mina fann varandra.

Som på film.

Mig kommer det aldrig att hända.

Det har jag redan insett.

Men det gör inget.

Jag får glädja mig åt Dennis.

För så heter han.


Och i somras så sågs vi kanske inte så mycket som jag hade önskat.

Men som nybliven förälder så har man helt enkelt inte tid till allt.

Men jag fick äran och bli förnedrad av han.

På golfbanan.

Då såg det ut såhär.





Men.

Nästa år.

Då ska han få för gammal ost.

Därför ska jag spendera en månad i thailand i vinter.

Träningsläger.

Helt enkelt.

Jag hoppas att ni har det bra och att vi ses när jag kommer hem nästa gång.