herrkylander

Det finns inga genvägar fram till det perfekta livet.

Ljudet, hade farbror Barbro sagt.

Jag säger; Det finns inga genvägar till det perfeka livet.

För det gör det inte.

Det är hårt jobb som gäller.

I hela mitt liv har jag glidit fram på en räkmacka.

Haft flyt med allt möjligt.

Även oflyt.

Men mestadels så har allt löst sig till det bästa.

När man minst har anat det, så har det kommit en ubåtsmacka fullpackad med räkor som sveper undan fötterna på mig.

Men nu har verkligheten kommit ikapp mig.

Vad vill jag?

Vill jag göra det jag gör?

Vill jag göra något som jag inte gör?

Eller vill jag kanske göra något som jag aldrig trodde jag skulle kunna göra.

Jag vet faktiskt inte.

En rationell förklaring är nog att en trettioårskris är väg in mot land, liknad Katrina vid New Orleans.

Men jag är inte säker.

Jag har ju aldrig haft någon kris.

Mitt liv har ju varit kantat av solrosor och smörblommor.

En jävla lek.

Med andra ord.

Någonstans känner jag att det är dags att spotta i nävarna och visa vem man egentligen är.

Men.

Jag vet ju inte vem jag är.

Eller vem jag vill bli.

Jag sitter på två stolar just nu.

Jag funderar ibland på att sätta mig i skolbänken.

Utbilda mig till ett meningsfullt jobb.

Där jag känner att jag gör någon nytta.

Men samtidigt så har jag det jävligt bra.

Med betoning på jävligt.

Ena dagen är det en dans på rosor.

Andra dagen så mår man skit.

Men försök hitta ett vardagligt liv där varje dag inbringar ett jävla leende på läpparna.

Självklart så är jag inte så naiv att jag tror att det existerar.

För det gör det inte.

Men om du är något sånär halvsmart och läser mellan raderna här, så förstår du kanske att just nu så vet jag inte vad fan jag vill bli, vill göra eller vad i helvete jag håller på med.

Japp.

Men idag är det torsdag.

Frågar du mig imorgon så kanske jag säger att livet är lite grann som en midsommarvals på bryggan.

Men jag kan även säga att jag befinner mig i Hitlers bunker.

Beväpnad med ett suddgummi.

Då är man inte kaxig.