herrkylander

Kan inte riktigt beskriva med ord.

Stämningen.

Musiken.

Gemenskapen.

Allt var magiskt.

Tack alla ni som var med och bidrog till detta event.

Jag skall redogöra i en mer ytgörlig rapport.

Just nu måste jag bara komma tillbaka på banan.

Har fortfarande sjögång i mitt huvud.

For real.

Tjöss.

God morgon.

Morgonstund har guld i mun.

Säger dem.

De svinen.

Vet upphovsmakaren inte att det är extremt tungt att gå upp såhär tidigt?

Kukjävel.

Nejrå.

Jag är faktiskt inte så trött som jag borde vara.

Varför?

Jo.

Jag har ju under sommaren som varit, införskaffat mig en iphone.

Den bästa och mest genuina pryl som jag någon gång har anskaffat till min produktportfölj. (Fackspråk).

Kort sagt: Den är hur jävla bra som helst.

Nåväl.

Häromdagen så satt jag och letade applikationer.

Då hittade jag "sleep cycle".

Typ.

I korta drag, så känner den av i vilken sömncykel man är i, och väcker en när man är i nästan vaket tillstånd.

Bullshit, tänker du nu.

Nej.

Den reagerar på vibrationer i sängen.

Man vänder ju sig, typ arton hundra gånger innan man vaknar.

Det visste du kanske inte?

Nu vet du.

Så denna applikation, väcker en inom en radie av en halvtimme.

När du är som mest "vaken".

Fantastiskt.

Jag slungade på Teven direkt när jag vaknade.

Ellen Deneres show.

Jag spydde direkt.

Slungades direkt in i momentet där paddan går runt och dansar.

Helvete vilken taskig start på dagen tänkte jag.

Tills jag insåg att jag glömt mina kvällsmatsattiraljer på diskbänken.

Perfekt, dundrade jag in i kör samtidigt som raketen blåste en frisk andedräkt i nyllet på mig.

Tankarna flyger direkt till låten "Åh, Vilken underbar dag".

Men.

Nu känns det bättre.

Hällt upp en gigantisk kaffe och toppat det med Armin Van Buuren som flyter likt floden Donau i örat.

Han är verkligen magisk.

Så därför ser jag verkligen fram emot helgen.

Ny kryss.

Kan bli bra.

Helt enkelt.

Eller.

Jag vet att det blir bra.

Men egentligen.

Vart tog sommaren vägen?

När jag gick upp för en stund sedan.

Bäckmörkt.

Tog ett djupt andetag i bar bringa på uteplatsen.

Stålvårtorna kom som ett brev på posten.

Nu är det ju dags för vinter snart.

Lite synd.

Jävligt synd när jag tänker efter.





Kommer sakna denna damen.

Båten alltså.

Det är jag på bilden.

Ingen kärring..

Nåväl så var denna kvällen/natten då vi la i båten i sjön.

Ett minne för livet.

Eller hur Pawel?

Nä.

Nu står Rocky raket med huvet på sniskan och undrar varför i helvete hans korpulenta husse dricker kaffe istället för att jobba fram rutorna runt sjön..

Har bara en sak och säga här Rocky.

Skit ner dig.

Tjöss!

Alla människor är olika.

Jag vet.

Folk har olika värderingar.

Det köper jag helt klart.

Men vad är det för fel på alla som tar kort på sig när man hoppar?

Vad vill man visa med ett såkallat "hopp kort".

Vill man visa att man har bra häng i luften?

Eller att man har gigantiska pattar som faktiskt är fasta?

Tell me.

Inte sällan, så är det gärna i samband med vatten.

Kanske en solnedgång.

Givetsvis med ett jättesmile.

Kan låta bitter, men jag fattar faktiskt inte grejen.

Jag tycker att det ser töntigt ut.

Men.

Bör nog sopa rent framför min egen dörr.

Kanske.

Fan.

Det gick alldeles nyss upp ett ljus för mig.

Kan ha bränt alla mina kort på ett år, åt helvete.

Varför undrar du nu.

Jo.

Det var en gång...

Den nya underbara datorn som jag köpte.

Kommer du ihåg?

Jag bytte ut ett reaplan till dator.

Till ett våffeljärn med mindre bra kvalité.

Satan vad varm den jävla datorn blir.

Tankarna kommer snabbt till filmen hotshots - höjdarna.

Där Topper Harley steker ägg på en hyfsat fin mage.

Nu skulle man kunna göra en hel jävla pyttipanna på mitt datorhelvete.

Bitter?

Njaee..

Hur som helst.

Så gick strömförsörjningen sönder.

Kaputt.

Helt enkelt.

Var tvungen att lämna in den.

En knapp var också kass.

Så förhoppningsvis så gör dom inte en systemåterställning på den.

För då är alla mina kort, ett minne blott.

Fan.

Men.

Är huvet dumt får faktiskt kroppen lida.

Det är ett ordspråk som genomsyrar mitt liv för tillfället.

Tack mamma.

Hej ärade vänner.

Jag sliter nu ner semesterstängt lappen från luckan och öppnar således min blogg igen.

Jag skall summera min sommar relativt kort.

Tre veckor med skitväder.

Kort och koncist.

I like it.

Riktigt så illa var det nog faktiskt inte.

Men det är det som har satt avtryck i mitt sinne.

Tre veckor, förutom två riktigt fina dagar med Anna.

Anna är en gedigen tjej.

Min typ av tjej.

Hon ligger och väntar, fastbunden.

Relativt blöt.

Lyder minsta order.

Det är så det skall vara, tänker du manliga läsare.

Vilket svin, tänker du som är kvinnlig.

Med största sannolikhet så är det nog faktiskt så, som östrogen-människan tänker.

Hade nu Anna varit en individ med känslor och tankar.

Så hade det varit en smula elakt att berätta hur hon i just detta nu, ligger fastspänd och blöt som få.

Jag är elak.

Men inte så elak.

Anna är världens bästa båt.

Jag fick tillbringa tre nätter på henne innan det var dags för att återgå till mitt genuina arbete som kopieringsmaskinssäljare.

Men jag var inte utvilad.

Borde ha varit det.

Men det var jag inte.

Utöver Anna, så har det varit en hel del golf.

Det har varit om som vin, och öm som vatten.

Upp och ner.

Helt enkelt.

Jag har onekligen haft skoj.

Men någon ny storhetstid är det inte tal om.

Jag är för gammal.

Jag är för sliten.

Och framförallt så har jag inte tiden.

Och ingen husvagn.

Men.

Givetsvis så har jag ställt till med lite galej, också.

En hel del fest.

Har varit fantastiskt skoj. Knutit många fina nya bekantskaper.

Måste i ärlighetens namn, gå igenom alla bilder ifrån sommaren för att återskapa de sköna kvällarna och de sköna människorna.

Midsommar i Lysekil var nog årets höjdpunkt.

Kanske kommer att komma upp lite skvaller ifrån Midsommar.

Vem vet.

En hel del fin-fina bilder har jag i min dator.


Men om vi snacka presens och futurum.

Jag mår helt okej.

Jag har kört igång med innebandyn igen.

Och det märks att jag inte blir yngre.

Men ryggen är än så länge hel.

Känns bra.

Och formen känns bra.

Trot eller ej.

Just i detta nu så har jag så ont i varenda led och muskel att en sjuttifemma explorer och fyra diklofenac hade suttit som en fläskläpp.

Jag äger inget utav dem.

Tur är väl det.

Vad jag däremot har.

Är världens finaste och roligaste pojk.

Väldigt klok för sina fem år.

Idag påpekade han för pappa och Mikael i laget att:

"Ni måste börja tänka, grabbar."

Hur menar du replikerar vi.

"Om ni vill vinna, så måste ni börja tänka."

Jag fattar ju såklart inte ett skit av vad min klimp försöker säga mig.

"Men pappa. Om ni vill vinna. Så måste du börja tänka på planen och träna så du blir bättre."

Jaså.

Jaha.

Då gick det upp ett ljus.

Min femåriga son är äldre än jag tror.

Nu rycker han i mig och påpekar att jag har lovat att hjälpa han i ett spel.

Jag får väl blidka min son och spela lite Tv-spel med han.

Vilket jobbigt liv jag har just nu.

avslutar med ett till citat.



Liam kommer in med en sprite och dricker upp den till allra sista droppen.

Tittar nöjt ner i flaskan.

Tänker en stund.

Säger iskallt.

"Det är jättemycket socker i den här."

Snacka om att barn växer fort!

Tjöss..