Framtidsmål.
Jag har insett en sak.
Det gick upp ett ljus, helt enkelt.
Jag gick från klarhet till klarhet.
Man måste ha något kul att se fram emot i livet.
Kanske en resa.
Kanske en rolig fest.
Kanske en rolig match.
Det finns såklart tusen saker man kan spalta upp.
Men i detta fall så handlar det om en resa.
Jag är sugen på att komma iväg i vinter.
Tillbringa ett par veckor i Thailand.
Helst över julen faktiskt.
Det har givetvis ingenting med mina sociala förhållanden att göra, utan det är för att jag har endast några dagar semester att ta ut.
Och klämmer man ut några dagar där så kan man faktiskt vara ledig ett tag utan att gå bankrutt.
Så.
En paraplydrink i solnedgången står på agendan för kylander.
Jag skall bara förankra detta ekonomiskt.
Det gick ju utmärkt med Rhodos resan.
Då kom det stora guldkortet fram och mina efterföljande månader bestod av vatten, bröd och desperata försök att sälja min kropp.
Så denna gång får jag kanske stoppa undan lite pengar.
För ett fullmoonparty på nyårsafton.
Det hade varit nåt.
Tjööss..
Är detta jag om 30 år?
Några av er har sett den.
Men denna gubbe påminner lite lätt om undertecknad.
Jag är så sjukt dålig förlorare.
Fast denna gubbjäveln var rätt ointelligent.
Riktigt jävla korkad.
Han fattar inte att Treutiger driver med han.
Men skam den som ger sig.
http://www.youtube.com/watch?v=skxgzSCwmy4
Se och njut.
Vad händer med min kropp?
Jag börjar bli gammal.
Det är ett konstaterande och faktum.
Varför undrar du nu?
Jo.
Det är inte alls lika jobbigt att gå upp såhär tidigt längre.
Jag är inte den människa jag var innan.
Vi tar exempelvis tidpunkten runt februari.
Då gick jag runt sjön, i princip varje morgon.
Jag gick upp 5.30.
Och jag både såg ut och betedde mig som ett lik.
Kunde lägga ner huvudet mot kudden och somna om på en sekund.
Jag hade nog fan kunnat somna stående.
Men.
Inte nu.
Nu studsar jag upp.
Är inte ens trött.
Vad är felet? Vad händer med min kropp?
Nåväl.
Skitsamma.
Jag ska iallafall ta tag i mitt liv igen.
Komma igång med min spatsering runt kolbränningen är en sak som står högt upp på listan.
Börja bygga muskler är en annan.
Ja du läste rätt.
Onyx öppnar ett nybyggt gym, vägg i vägg med mitt jobb nere i knalleporten.
Detta innebär många saker.
Dels att jag kan träna på lunchen.
Och framförallt.
Det kommer antagligen vimla av sköna damer nere vid jobbet.
Det gillar vi.
Nä, nu fyfan va tråkig jag var idag.
Måste få lite inspiration nu.
Det är mörkt ute, och det är höst.
Jag älskar inte det.
Jag vill...
Må såhär bra igen.
Eller såhär.
Eller kanske såhär.
Men det här kan ju diskuteras...
Borde kanske konvertera till det kvinnliga könet.
Hur som helst.
Så är jag lycklig här.
Och en sak till.
Jag saknar den här.
I helgen ses vi älskling.
Puss.
Jag tänkte...
Mm, precis som rubriken lyder så tänkte jag.
Jag tänker en del.
På viktiga saker.
Och.
På en jävla massa skit.
Men en tanke som jag har tänkt länge.
Är att berätta lite om mina vänner.
För er som har följt min blogg så har jag ju berättat om några stycken.
Linus framförallt.
Han är och kommer alltid att förbli ett unikum.
Läs det inlägget här. http://herrkylander.blogg.se/2009/april/del-1.html
Så idag skall jag berätta om en annan vän.
Av ett helt annat slag.
Det slog mig faktiskt en sak häromdagen.
Det finns bra människor.
Och så finns det rötägg.
Och sen så finns det en klick människor.
Alla ni, känner minst en.
En sådan människa som är så jävla genuin och snäll.
Som aldrig har sagt ett ont ord om någon.
Som alltid ställer upp.
Som aldrig är sur.
En sådan människa som man ger sin sista brödbit till om man befinner sig mitt i "Robinson" och du har inte sett mat på fjorton dagar.
Man unnar honom det.
Den här killen är bosatt i Ludvika.
Men vi kan backa historien lite grann.
Kan berätta hur jag fick äran att känna denna man.
Att bli en del av hans liv.
För det kan ingen ta ifrån mig.
Vi har haft så sjukt kul i våra dagar.
Exakt hur vi träffades vet jag faktiskt inte.
Eller.
Kommer inte ihåg.
Men det gör inget.
Jag kommer fan knappt ihåg vad jag gjorde igår så.
Men.
Historien utspelar sig givetvis på Hagge golfbana.
Där lär jag känna ett brödrapar som på tiden det begav sig var duktiga på att slå bollen långt och högt.
Och snett.
Vi blev snabbt vänner.
Han valde att gå ABB-skolan.
Skolan för de lite smartare och bättre killarna.
Och de töntiga tjejerna.
För vem fan vill gå i en skola där man lär sig att kontruera transformatorer och dylika attiraljer.
Tydligen så var det en del..
Men det är en parantes.
Den här killen växte upp till att bli den som kanske inte fick alla tjejer.
Utan jag och mina vapendragare Jeppe och Pawel stod för den delen.
Han var bara den killen som alla älskade.
Och fortfarande är.
Idag har han precis gått och blivigt pappa.
Jag är så ofantligt glad över att han och Mina fann varandra.
Som på film.
Mig kommer det aldrig att hända.
Det har jag redan insett.
Men det gör inget.
Jag får glädja mig åt Dennis.
För så heter han.
Och i somras så sågs vi kanske inte så mycket som jag hade önskat.
Men som nybliven förälder så har man helt enkelt inte tid till allt.
Men jag fick äran och bli förnedrad av han.
På golfbanan.
Då såg det ut såhär.
Men.
Nästa år.
Då ska han få för gammal ost.
Därför ska jag spendera en månad i thailand i vinter.
Träningsläger.
Helt enkelt.
Jag hoppas att ni har det bra och att vi ses när jag kommer hem nästa gång.
Update 1.0.
Det finns inga genvägar fram till det perfekta livet.
Ljudet, hade farbror Barbro sagt.
Jag säger; Det finns inga genvägar till det perfeka livet.
För det gör det inte.
Det är hårt jobb som gäller.
I hela mitt liv har jag glidit fram på en räkmacka.
Haft flyt med allt möjligt.
Även oflyt.
Men mestadels så har allt löst sig till det bästa.
När man minst har anat det, så har det kommit en ubåtsmacka fullpackad med räkor som sveper undan fötterna på mig.
Men nu har verkligheten kommit ikapp mig.
Vad vill jag?
Vill jag göra det jag gör?
Vill jag göra något som jag inte gör?
Eller vill jag kanske göra något som jag aldrig trodde jag skulle kunna göra.
Jag vet faktiskt inte.
En rationell förklaring är nog att en trettioårskris är väg in mot land, liknad Katrina vid New Orleans.
Men jag är inte säker.
Jag har ju aldrig haft någon kris.
Mitt liv har ju varit kantat av solrosor och smörblommor.
En jävla lek.
Med andra ord.
Någonstans känner jag att det är dags att spotta i nävarna och visa vem man egentligen är.
Men.
Jag vet ju inte vem jag är.
Eller vem jag vill bli.
Jag sitter på två stolar just nu.
Jag funderar ibland på att sätta mig i skolbänken.
Utbilda mig till ett meningsfullt jobb.
Där jag känner att jag gör någon nytta.
Men samtidigt så har jag det jävligt bra.
Med betoning på jävligt.
Ena dagen är det en dans på rosor.
Andra dagen så mår man skit.
Men försök hitta ett vardagligt liv där varje dag inbringar ett jävla leende på läpparna.
Självklart så är jag inte så naiv att jag tror att det existerar.
För det gör det inte.
Men om du är något sånär halvsmart och läser mellan raderna här, så förstår du kanske att just nu så vet jag inte vad fan jag vill bli, vill göra eller vad i helvete jag håller på med.
Japp.
Men idag är det torsdag.
Frågar du mig imorgon så kanske jag säger att livet är lite grann som en midsommarvals på bryggan.
Men jag kan även säga att jag befinner mig i Hitlers bunker.
Beväpnad med ett suddgummi.
Då är man inte kaxig.
